Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/huggse/public_html/davanna/wp-includes/cache.php on line 36

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/huggse/public_html/davanna/wp-includes/query.php on line 21

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/huggse/public_html/davanna/wp-includes/theme.php on line 508
Davannas resa grandisimo 2008

Brasiliens Bayern

torsdag 21 februari, 2008 kl. 23:15

Efter att ha sagt adjö till Enström och Astrid & Gustaf (och kollat in en grymt bra åskstorm) så begav jag mig från Rio. Med ståndsmässig leito-sovbuss såklart.

oktoberfestFörst mellanlandade jag i Curitiba, den tysk-designade stan som Peter Hult syrligt beskrivit med “som i Sverige”, syftande på tråkigt välordnat och uppstyrt. Och det var det. Udda känsla att sitta på Schwarzwald och ögna igenom en meny på tyska. Efter att ha lyckats med den för vegetarianer klassiska felbeställningen av pepperoni (när man vill ha pfeferoni) så åkte jag vidare. Det var dags för en avstickare till Ilha do Mel (Hounungsön), på Peters inrådan.

Vid det här laget hade jag insett att det är alltför utmattande att alltid vara på sin vakt och tro det värsta om medmänniskor. Just som jag sänkt garden och börjat lita på brassen så är det dags att börja oroa sig för sjukdomar istället. På bryggan till ön varnades för dengue-feber (den obotliga “benknäckarfebern” som i värsta fall leder till död medelst blod forsande ur alla kroppsöppningar). Och inte var honingsön det über-romantiska paradis som jag förväntat mig heller. Nä, vad jag fick var snarare något inte helt olikt Apelviken i Varberg - brungrått vatten skummande på en långgrund strand bestående av hårdpackad men svampig brun sand med en massa illaluktande bös på. Boendet var inte direkt strandnära heller men det var nog lika bra. Frukosten var okej.

Om Peter Hults reisleiter-krafter kan liknas vid Saurons så är det nog så att de inte sträcker sig utanför Rios berg. Ännu. Även solen har sina fläckar. Även en höna med perfekt syn råkar ibland picka i sig en mus-plutt.

En annan smärre motgång, så som Stieg Larsson hade beskrivit den:
DEN NYINKÖPTA PORTABLA hårddisken (en 2,5 tums Iomega eGo 160GB, www.iomega.com) i rödetsat aluminiumskal gick sönder redan under transit mellan Sverige och Rio. Jävla skitpryl, tänkte David Bergman och tände en cigarett.

Olá e obrigado, Rio!

torsdag 14 februari, 2008 kl. 22:29

Här kommer ett bokslut över de ikke-karnivals-relaterade begivenheterna i Rio:

  • Det var ett nöje att lära känna Gustaf & Astrid. Och tur var väl det eftersom vi bodde tätt på varandra i tio dagar (i Peter Hults fina lägenhet, precis vid Copacabana). Sju av de tio dagarna hälsade dessutom Enström på och det var, mindre oväntat, också jättekul. Speciellt givande var några caipirinha-dränkta diskussioner som ibland slutade med att alla tittade med skräckblandad förvåning på David (B).
  • Vi har tjoat “Quel vista linda!” (ohlala, fin utsikt!) uppe vid kristusstatyn och på sockertoppen. Det var häftigt att vara där vid skymningen och se stan gradvis ändra natur.
  • En kväll var jag på futebol tillsammans med en överförtjust Enström. Och det var faktiskt en oglömbar upplevelse, trots att den gigantiska Maracanã var ganska tom på folk. Men vi flyttade oss snabbt från det område som den flaggviftande guiden angett (ja, vi var på en sån über-charterig tillställning!!) och satte oss istället mitt i Flumenense-klacken. Där var det drag! Bengaliska eldar, sambatrummor, flaggviftande och “ENSE! ENSE! ENSE!”. Och de vann med 6 mot 1 (mot Americas, från Sao Paolo).
  • Vi har åkt en skruttig spårvagn till bohem-kvarteren Santa Tereza. Där drack vi resans hittills starkast caipirinha och vi blev alla tre hyfsat suddiga. Mitt på blanka eftermiddan. Efter EN drink! Taxi-resan hem var festlig och fryntlig. En annan ball taxi var den som saknade stötdämpare och bara hade fjädring - Holá, vad det gungade! Om David nånsin köper en bil så ska han lätt modda den till en sån sweet ride.
  • Duktiga turister som vi är så vrängde vi ficklädret även för tandem-skärmflygning. Som vanligt vid liknande hopp-artade upplevelser var det värst före. När man väl tagit språnget (eller, i det här fallet, sprungit utför rampen) så är det bara att njuta av utsikten. Och sen sväva ikapp med stadens fregattfåglar. Vår förmiddag slog garanterat Astrid och Gustafs, som vaknade när vi kom hem vid tolv. Dagens ungdomar alltså…
  • Jag har såklart hängt så mycket som möjligt på beachen. Lekt i vågorna, bränt mig som satan och så. Ipanema är bättre än Copacabana men inte så mycket bättre som vissa säger. På båda ställena drar horder av försäljare fram och kränger krimskrams och konstig mat. Resterna efter kommersen tar horder av duvor hand om.
  • Kolla bilderna här! »

Det avslutar Rio. Och igen, om du funderar på att åka hit så ta hjälp av Peter Hult. Han är en skånsk klippa bland brasiliansk småsten.

CARNAVAAAL!

tisdag 12 februari, 2008 kl. 21:36

¡Världens största fest! Alltså verkligen, det är det! Sen att kvantitet sällan är viktigare än kvalitet är ju en annan el cinco.

Egenklien är karnevalen en katolsk högtid för att fira att man under nästkommande 40 dagar slipper äta kött (men jag kan aldrig tänka mig att nån här längre följer den doktrinen). I samma veva släpper man hela machisimo-grejjen och under en veckas oavbruten ölfest har alla goa gubbar frikort att klä sig i frugans snofsigaste undertøj och sen stappla runt på Rios gator. Eller, om man inte är fullt så osäker på sin sexualitet så nöjer man sig med ett fult plast-diadem, en ful plast-slips, en ful plast-peruk eller varför inte en asful kulört plast-napp(!). Sen är man kittad för gatufesten - “Skol!”. I sina sämsta stunder är karnevalen inget mer än ett Göteborgskalas på högvarv. Så var det på Copacabana.

Men! I sina bästa stunder är det alldeles…alldeles underbart. En kalasbra bloco går till såhär: En folkmassa drar fram genom gatorna och i den spelar löst sammanhållna musiker skarpa sambarytmer som ekar mellan husen. Det är trångt, det är glad-svettigt, det är dans. Iskall öl kostar tre-för-tjugo och fryntliga profitörer säljer caipirinha från termos, mitt i folkmassan! Så var det i Lapa.

I övrigt är David & David lite besvikna över att det finns betydligt fler pumpade hunkar än det finns timglasformade kanel-tjejer. Johanna är lite besviken över att det inte krävts några mad samba-skillz. Hasande småsteg duger gott åt medel-brassen.

Riktigt besatt skaka rumpa såg jag däremot på Sambodromen, detta hyperkommersiella jippo där Brasiliens tolv bästa sambaskolor vräker ur sig en kortege lika kostsam som vissa av grannländernas statsskulder. Herrejävvlar vicken show! Inte för att det dansades så mycket (förutom då av “högsta hönan”, sambaskolans motsvarighet till best-in-show) utan mer för de dräkter och gigantiska vagnar som de byggt. Helt galet!

  • 70′000 åskådare
  • 1,5 timmes parad per skola (samma 30-sekunders låt hela tiden!)
  • fest till gryningen

Att jag sen vaknade med förmodat usel lyrik innehållande många “corazon”, “Brasil”, “me amor” och “primavera” ackompanjerade av samba-dunk i huvudet, det var det lätt värt!

Kolla bilderna här! »

City of Comlurb

fredag 8 februari, 2008 kl. 21:17

Det kan inte förnekas att jag var ganska uppjagad inför 24 timmars oavbruten resa, inkluderande två av världens mest segregerade och därmed farligaste städer. Först landing mitt i natten (missinassen) i Sao Paolo och sen stressad resa till busstationen för fortsatt nattfärd till Rio de Janeiro. Jag hade laddat för alla skräckscenarion och gömt pengar i strumporna, i underkläderna OCH i värdeväska under linningen. Alltså “både livrem och hängslen” plus snickarbyxor och kyskhetsbälte. Men farhågorna kom på skam. Resan gick fint och än så länge är Rio “som hemma fast annorlunda” och jag tror inte vi kommer lida några värre missöden än ett par caipirinha-baksmällor. Det verkar vara nästan samma sociala regler här som i Europa. Och man försöker undvika olustiga situationer, på samma sätt som man generellt försöker undvika Hisingen.

Jag bor i en (Stok &) tok-fin lägenhet som jag hyrt av mannen, myten, Rio-legendaren Peter Hult (länk till höger). Han ger mig en massa heta tips som vi följer slaviskt. Apropå hett så har vi alla här såklart solbränt oss rejält. Och det är så varmt på rummet att David vaknade genomsvett med huvudet vid fotänden, något som inte hänt sen en snedfylla 1993. Och apropå “vi” så är det förutom jag tre stycken som bor i lyan. De sköna latinamerika-trottarna Gustaf & Astrid (se länk t h) samt main man David Enström (se l t h) live n´ direct från Göteborg. Gött äre!

Trustafari rant #1

onsdag 30 januari, 2008 kl. 23:40

Ålrajt, nu har vi börjat resan. Åtminstone så långt att vi tagit oss till Sthlm för att skola in katterna hos familjen Ståhlberg-Walterson. Det går bra men kattorna kommer få måsta inta en betydligt mer ödmjuk attityd här, bland vrålskrikande och krävande (men jättesöta) små barn. Vi fick smörgåstårta till frukost - flott värre!

En sista betraktelse som Sverige bara. Jag har sen ett tag sagt att mitt Sverige-är-förjävla-töntigt-mått varit nära på rågat, mycket tack vare schlager-dyrkan och de där stavarna (som jag hellre ser kallas “Canadian walking”). Och nu går det snart inte bo kvar med hedern i behåll. För ett par veckor sen kom droppen:

scoutniblett.jpgJag hade i några dagar gått runt och förundrats över hur ovanligt många trafikpoliser med reflexvästar det var på gatorna. Bra så, liksom. “Om folk äntligen lär sig parkera och följa trafikreglerna kanske polisen kunde ägna sig åt viktigare saker.”, tänkte jag. Men sen insåg jag till min fasa att de här reflexvästprydda individerna var vanliga civilister! Och de är inte cykelburna. Och de är inte på en landsväg i snöyra. De är inte ens stupfulla, på väg hem från krogen. Nej, det är nyktra vuxna människor som går omkring mitt i centrum i Sveriges andra stad! Med neongul reflexväst! Har de ingen skam i kroppen? De signalerar: Jag är ett dagisbarn. Låt inte min fullvuxna kropp lura dig. Jag är en idiot som inte förstår de enklaste trafikregler. Jag kommer göra oväntade vägval, se upp!  Jag kan bara anta att om de fanns i vuxenstorlekar, så skulle de här individerna köpa såna såna där t-shirts som småbarn har, som det står “ÖVNINGSGÅR” på.

Imorrn bitti far vi till Sao Paolo (ni vet, flyplatsen där 200 pers dog i juli förra året) och efter landing ska vi inom 2 h få fatt i en nattbuss till Rio. Samtidigt som ALLA ANDRA också ska dit. Det blir nog en “spännande” resa.

Förfesten

lördag 19 januari, 2008 kl. 13:11

¡Holalidos amigos! och välkomna till vår resedagbok!

Än har vi inte åkt men vi har haft en avskedsfest. Tack alla som kom och snulle er som missade det. Jag skulle tro att vi tangerade lägenhetsrekordet på runt 40 pers. Kul att vi fick småcelebert besök av Simme G med entourage igen. Dessvärre finns inte Singstar hippety-hoppety ännu. Fina presenter fick vi också - svulstig whiskey, ett 160 decibels överfallslarm och ett svenne-kit med stickade älgar, Volvo-pennor och annat krafs som ska vara hårdvaluta bland indianerna. Jag är skeptisk. Men blir de inte tacksamma kan vi nu spränga trumhinnorna på dem. Tacktack.

Inte mycket gick i kras på festen heller. Det dyraste var nog Johans näsa och ögonbryn. Stentrappan klarade sig bra.

Kolla bilderna här! »

P.S. För att bli automagiskt uppdaterad när vi skriver nåt nytt, anmäl dig till vårt nyhetsbrev eller till vår rss-feed.