Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/huggse/public_html/davanna/wp-includes/cache.php on line 36

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/huggse/public_html/davanna/wp-includes/query.php on line 21

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/huggse/public_html/davanna/wp-includes/theme.php on line 508
Davannas resa grandisimo 2008

¡Hola Español!

måndag 7 april, 2008 kl. 22:14

Såhär en bra bit in på Bolivia-delen är det en del som kan konstateras vad gäller södra Amerika:

  • Det är fantastisk service överallt, inte minst på resturanger. Löjligt billiga jätteportioner som serveras blixtsnabbt. Och inget tjafs om man vill dela, det är snarare normen. “När man är utomlands inser man hur usel servicen är i Sverige”, var det inte så du sa, HJ? Jag instämmer.
  • Vafan då mañana-attityd? Jag har inte sett det nånstans ännu. Till exempel så har alla resor jag gjort hittills avgått i tid. Enda undantaget var en gång då det regnade så mycket att mitt flygplan inte kunde lyfta. Men då ringde flygbolaget till mig och meddelade att det skulle lyfta från en annan flygplats, bara 1,5 timme försenat! Jag skulle vilja se sån kundservice och effektivitet hos SAS eller SJ.
  • Jag gillar de grymt uppstyrda långfärdsbussarna som har jättesäten, bälten och bögiga hjälpredor som puttar runt en och förklarar vad och hur man ska checka in.
  • Det är faktiskt inga större problem alls att hitta vegetarisk mat.
  • Här är man ljusår före Europa i användande av lågenergilampor. En del andra tekniska lösningar har imponerat, bland annat fingeravtrycksläsare i bankomater och såklart den kreativa dragningen av luftledningar i stan. Land of the free!
  • Inga otäcka djur eller farsoter hittills, varken i vatten eller på land. Hittills inte ens en fästingusling att oroa sig för.
  • Sist men kanske viktigast - jag har inte kännt mig det minsta hotad en enda gång. Här blir man varken ihjälslagen eller ihjälknarkad.

Kort sagt: jag är glatt överraskad av kontinenten. Men det är nästan lite tråkigt. Kanske att jag tar landvägen upp till Panama, genom Darién-passet, och får provat de där omtalade colombianska slipsarna…

En liten filmrecension

onsdag 2 april, 2008 kl. 17:06

renidiotiEn dag såg jag Meet the Spartans på bio. Det är en parodi på den redan fåniga 300, så de borde inte kunna misslyckas med ett så tacksamt ämne. Men Meet the Spartans var så jävla kass, va! För att göra en relevant jämförelse så var den som värsta stinkande turistdiarrén. Ömsom rinnande, ömsom sprutande av vämjelig uselhet. Han, ingen tvekam om att det är en han, som bestämde att sån skit ska få finnas borde pryglas med en kärve rostig taggtråd indränkt i Thorsten Flincks sura bakfyllepiss!

Under en och en halv timmes pina satt jag kallsvettig och vred mig på den gamla porrfilmsbiografens inplastade säten, uppfylld av ångest för alla inblandade i produktionen. I jämförelse med författarna av Meet the Spartans - Jason Friedberg och Aaron Seltzer - så framstår plötsligt Kevin Smith, Will Ferrell och Stefan&Krister-Krister Claesson som komiska genier. Tydligare kan det inte sägas.

När Meet the Spartans var som allra bäst, på filmens absoluta höjdpunkt, så var den tamefan helt jävla värdelös.

Utan pez i La Paz

söndag 30 mars, 2008 kl. 20:09

Efter safarit i den salta öknen satte jag mig på lyxbuss för nattresa upp till hufvudstaden La Paz (världens högsta - 3600m!). Det var gulligt hur “bussvärdinnorna” försökte skapa illusionen av förstaklassflyg. Speciellt när vi gav oss iväg, på Bolivias kanske uslaste väg och bussen började skaka som en vibratorstamp - BABABBABABAABABBBABABA! Det var nästan så att synen blev suddig men den hade man ändå inte mycket nytta av eftersom DVD-filmen hackade konstant.

I La Paz hade jag bokat boende på populära Adventure Brew Hostel - ett kalasplejs med alla fasciliter. Allt från kulörta myskuddar och frukost i form av pannkaksbuffé till ett eget mikrobryggeri (ölet “Saya”). Som ett vuxen-dagis! Det perfekta stället att krascha en lite längre tid alltså. För nu var det dags för en semester från semestern! Som du trogna läsare säkert har förstått så har jag ju hittills haft det väldigt slitigt här i sydamerrka. Ujujuj, tungt är ordet. Så jag stannade en hel vecka i La Paz och gjorde inte många knop. Festade lite, cyklade lite, shoppade lite:

  • Festandet: Jag vågade inte hänga med gänget som drog till en av de ökända kokain-barerna i stan. Men vi möttes upp ute och klubb-hoppade mellan tre olika ställen, som i stil och känsla liknade Dojan, Lyckholms fabriker och Nef. Som hemma i Götet alltså! Lite deprimerande att även indianderna i Bolivia har den amerikanska drömmen som ideal. Ingen blir ju lyckligare av att sträva efter en massa pengar. Har jag läst.
  • Cyklandet: En dag dundrade jag nedför “World´s most dangerous road” (länk). Jag överlevde! En sketful t-shirt fick jag såklart på köpet. I ett landskap inte helt olikt Norges brantaste Vestland hade jag en smooth ride på fullfjädrade hyr-mountainbikes värda US$2500 styck. Om jag ska placera in aktiviteten på adrenalin-per-fara-skalan skulle jag säga att den är i mitten (känns farligt och är farligt). Alltså sämre än bungy-jump (känns livsfarligt men är ofarligt) men bättre än forsränning (känns som en dag i parken men är ganska farligt).
  • Shoppandet: Halva La Paz är som delar i ett gigantiskt varuhus. Med ett helt kvarter för varje avdelning. Det finns bland annat ett för frukt och grönt, ett för kött och fisk, ett för hygienartiklar, ett för lampor och lysrör och väääldigt många för piratkopior av skor, kläder, film och musik. Neat.

La Paz har sammanfattningsvis en underlig sluttande stadsplanering som en toaholk, sopiga marknader och små invånare som Bangkok, galen trafik och luftföroreningar som Peking och skoputsarpojkar i rånarluvor som…på Kumla? Men jag gillade stan!

Invånarna är dessutom så ärliga att följande situation, så som Camilla Läckberg hade beskrivit den, löste sig:
David öppnade munnen för att säga något men precis då tutade en bil bredvid dem. Johanna verkade se vad han tänkte och sa irriterat “Ja, vi tog ut nog med kontanter!” Johanna hörde oron i sin egen röst och slog ut med händerna. “Å andra sidan”, David gjorde en konstpaus och drack en klunk vatten, “Å andra sidan glömde du kortet i automaten.” Det var som om han hade läst Johannas tankar.

Kolla bilderna från La Paz här! »

Sönderfrätt näsa hos Luis och Juan

söndag 23 mars, 2008 kl. 04:48

I Uyuni finns bara en sak att göra - snorta kopiösa mängder av kontinentens bästa kokain. Nä, skojja bara, “organisera jeepsafaris” menade jag såklart. Det finns sjukt många att välja mellan och det är svårt att veta vilken som blir bra eftersom guider och förare hyrs in unikt till varje tripp. När Lonely Planet (Bibeln) utnämnde Esmeralda Tours till en av de bättre så poppade det genast upp andra med snarlika namn; Sandra, Pamela, Diamante och Andrea Tours. Jag gick inte på den lätte utan följde mottot att det som är dyrare borde vara bättre. Efter ett antal höjda ögonbryn från försäljarna som jag ratade (p g a för låga priser!) så hittade jag OASIS Tours som tog US$100 (mot normala 75) för en tredagars-tur.

Taktiken funkade bra. Jag fick stans bästa guide - Juan. Han kunde allt om sevärdheterna på engelska. Han läxade till och med upp mig på Europas geografi! Föraren i min jeep, Luis, var även han en klippa. Carlos i andra bilen däremot, ajajaj. Mer om honom senare. I gruppen fanns även kockan Juanita, det trevliga paret Nina och Matthew från jänkeland, Emmanuela den småkonstiga missionären från Österrike, tre-fyra stycken oskiljbara schweiziska killar med fula fiskemössor och ytterligare ett svenskt par - Sofia och Olle. Den senare fick mig att börja tvivla på vad jag trodde var en naturlag - att de flesta unga svenskar är hyfsat bra på engelska. Olles svengelska haranger var så pinsamma att det inte ens var roligt. Däremot så tar Emmanuela en kvalplats till Resans mest korkade fråga: Hon frågade jänkarna “Do you have mountains like these in America?” Nä, hela USA är platt som Danmark vetladu!?

Utflyktens höjdpunkt var såklart saltöknen. Den är den  största, högsta, plattaste, saltaste, vitaste, mest vältränade och så vidare saltöknen i världen. Riktigt bisarr upplevelse, speciellt när vi kom till kaktusön som låg mitt i alltihop och låtsades som ingenting. Den första natten sov vi dessutom i ett ”salthotell” Som ishotellet i Jukkasjärvi men uppbyggt av saltblock istället. Inte undra på att slemhinnorna i min stackars snok var helt förstörda efter all torr, tunn och kall luft.

Resans enda finne i röven var Carlos. Loco Carlos som vi kom att kalla honom. Suck, vad trötta vi blev på denna hetsiga lilla spanjack iklädd välstukad kepa och italienska räser-handskar i kalvskinn. Liten kuk hade han säkert också med tanke på hur han skulle prestera bakom ratten. Direkt från start satte han av i värsta Paris-Dakar-farten. Efter 15 minuter på rejält gropig grusväg pajade motorn, föga oväntat. Men med hjälp av oss i följebilen så fick de igång den igen. Och car-killer Carlos drog iväg i ett moln av salt! Senare, när vi för en gångs skull fick känning på honom såg vi att höger bakhjul wobblade rejält. När han väl stannade visade det sig att han hade kört av tre av fem bultar på hjulet! Det tog halva natten för guiderna att fixa den biffen. Men tror ni att Carlos lärt sig sin läxa? Nä, på den sista dagen lyckades alla Toyota Landcruisers största skräck även få till en punktering. Carlos hade garanterat legat bra till i VM i taxi(jeep)-bus (länk).

Kolla bilderna från jeepsafarit här! »

Fyratusenmetersklubben

torsdag 20 mars, 2008 kl. 02:40

Innan Bolivia-stämpeln i passet ens hunnit torka så kastade jag mig i en taxi och hojtade “Vamos a el aeropuerto, por favor! Rapido!” Två timmar senare satt jag på ett snajsigt inrikesplan till Santa Cruz. Dagen efter flög jag vidare ned till Sucre. Swischswisch - halva Bolivia avklarat! Men orsaken var varken tidsnöd, harighet eller ett försök att hålla budget i superbilliga Bolivia. Nej, flygandet var ett taktiskt beslut eftersom stora delar av norra Bolivia var översvämmat och det hade ryktats om många inställda bussar. Och det visade sig stämma eftersom jag kom ikapp ett antal turistas som jag träffat långt tidigare.

Santa Cruz var förresten inte så spännande (som en blek kopia på Barcelona ungefär). Förutom då taxiresan från och till flygplatsen. Samma tandlösa gubbe bakom ratten båda gångerna, ösregn, bråttom och trasiga vindrutetorkare. En så kallat äkta upplevelse.

Sucre - aah, äntligen lite svalka. Tvåtusensjuhundra meter över havet och en låg luftfuktighet fick det att kännas som en försommardag hemma. Luvtröja på! Men såklart lyckades jag ändå bränna min arma hud igen.

I ”la ciudad blanco” softade jag runt bland de vitrappade kolonialbyggnaderna, drack koka-te och kaffe (med så sjukt mycket mjölk i att det blev skinn på!), surfade INTERNET för 0,5 balubas i timmen, köpte en textilier som tagit tre månader att väva och som säkert är skitful när jag hänger upp den hemma, tittade på världens största samling dinosauriespår och var på marknaden i Tarabuco där Johanna shoppade loss och indianerna skrattade åt Davids frisyr.

Som vanligt umgås jag bara med sällskapssjuka gringos och på vår yppersta utpost Joyride hade jag tre-gånger-par-middag med två ozzies (Luke och Sharon) och två tyskar. Kyparen blev grymt impad när jag beställde en flaska vin för 90 spänn, då fattar ni kanske hur billigt det är i Bolivia. Under middagen snackade vi bland annat om mitt nästa resmål - gruvorna i Potossí. I berget där finns världens största silverfyndighet och spanjackerna slet tydligen ihjäl åtta miljoner slavar där på 1600-talet. Tysken var lite putt över att det massmordet inte var mer allmänt känt men jag avstod från att öppna den krutdurken till diskussion. Det hade garanterat slutat med klassikern “You started it! You invaded Poland!!”.

Två dagar senare, efter en oerhört vacker (och smidig) busstur till Potossí sa befann jag mig på Miner´s market och gjorde mig redo för misärturism i gruvan. På marknaden skulle man köpa presenter till gruvarbetarna. Dynamit, Guabira (96 %-ig sprit, för förtäring!) och koka-blad - skön kombo. Lite av presenterna behöll jag själv. Inte dynamit dock, även om det var lockande.

Livet i gruvan var inte särskilt upplyftande. Inte koka-bladen heller dessvärre. De mosade bladen (plus den aktiverande askan) smakade dock läckert av saltlakrits och fick kinden och tungan att domna bort lite lätt. Men hellre färsk koka på tanden än en ljummen Loka i handen! Kanske har kokan större effekt på kommande höghöjdsvandringar. 

Kolla bilderna här! »

Saída Brasil. Entrada Bolivia.

lördag 15 mars, 2008 kl. 13:08

Före och efter livet på landet var jag dessvärre tvungen att tillbringa en natt i usla Corumbá (på gränsen till Bolivia). Den var något av en raggarhåla där det cruisades runt enligt devisen “put the windows down and the volume up”. Precis som i Brighton, enligt Iain. Eller som i Kil, för den delen. Men en kväll fick jag åtminstone uppleva en fantastisk pizza-buffé, tillsammans med Iain, Georgina och ett löjligt stereotypiskt lesbiskt par. Det var fler kypare än gäster och vi åt oss igenom hela menyn, minst en slice från varje pizza, fram till den avslutande slicen - pizza med fruktsallad och choklad!

Jag bodde på sunkiga Hotel City. Där var konstigt nog alla israeler portade. Underligt, tänkte jag, eftersom de mest är kända för att röka på och därmed ta det ganska lugnt med festandet. Inte som pinsamma svenskar som söp sig redlösa och blev portade - med rätta - från några orter i alperna under åttiotalet. Men det visade sig senare att anledningen till att flockerna av unga israeliter inte är så omtyckta här är för att de har ett annat socialt problem - de är löjligt ekonomiska (läs: störigt snåla). Lev myten!

viva bolivia!Corumbá är dessutom en ökänd droghamn och Johanna hade viss paranoia för att nån skulle kasta klibbigt knark på mig eller mina väskor inför gränspassagen. Men det gick bra och nu är jag i Bolivia! Äntligen kan jag börja praktisera min spanska. Skönt att slippa den fula portugisiskan (de latinska språkens tyska?). Dessutom står valutan här, bolivianos, i nära nog ett-till-ett mot kronan. Muy praktiskidad! Men det återstår att se om det kanske är det enda som blivit enklare…

Brasiliens vilda blötmark

onsdag 12 mars, 2008 kl. 00:02

I slutet av februari lämnade jag civilisationen och åkte ut i Pantanal - världens största våtmarksområde. Här skulle spanas djurliv! Men på grund av regnperioden såg jag till en början mest ösregn, lera och sjuukt mycket mygg. Myggjävlarna hade dessutom inte minsta respekt för varken myggA, dagsljus, djungelolja eller jeanstyg! Jag samlade lätt på mig flera hundra stick under de tre dagarna. När Johanna var tvungen att kila ut i bushen vid “Mosquito beach” fick hon dessutom en hel drös stick på ställen där solen sällan skiner. Hon hade behövt fyra armar för att kunna värja sig ordentligt.

Jag bodde oerhört naturnära, vid en flod mitt i värsta fågelskådarparadiset (650 fågelarter!). David blev lite sugen på att ta upp den hobbyn också. Tack Enström, för kikaren! Själva sovandet skedde i hängmattor i en slags lada med myggnät istället för fönsterglas. Det var mäkta mysigt att somna in till ljudet av formel1- och synthtrums-grodor: “weooiiiii weooiiii” och “bpooi bpooi”. Riktigt så idylliskt var det iofs inte för David som inte kunde somna i värmen utan drev runt som ett spöke halva natten. Det var förundrande hur temperaturen verkade stiga fem grader till så fort moln drev in och lade sig som ett lock över det redan svettiga landskapet.

Det var lite Mästocka-känsla på de schemalagda dygnen i Pantanal. En dag gick jag upp 03:30! Men å andra sidan behövde jag inte lyfta många fingrar, det var mest att sitta på röven och spana och skåda efter exotiska djur. Och jag såg massor; bland andra kajmaner, vrålapor, kaptensapor, jätteutter, vildgris, kapybaras, kungsfiskare, papegojor, parakiter och en massa andra skumma pippisar. Apropå kapybaras, världens största gnagare, så tänkte jag introducera ett nytt stående inslag: tävlingen Resans mest korkade fråga. (tutelituuut!). Första tävlande är Georgina från England som frågade guiden Sandro angående kapybaran: “Can they breathe underwater?” Hepp, där satt den! Det vore nåt - ett jättemarsvin med gälar! David lyckades som väl var få sitt irriterade stön att övergå till något liknande en hostning.

En eftermiddag fiskade vi pirayor! (Oroa er inte för økologin, det finns redan för många pirayor eftersom deras främsta predator kajmanen har tjuvjagats.) Fiskandet gick hur bra som helst och vi fick både vit, gul och lila piraya. Sen åt vi upp dem, muhaha! Det kändes inte mer än rätt med tanke på hur mycket pantanal-myggorna ätit av oss.

Häst-ridningen var också minnesvärd. Ingen reflexväst här inte; inte ens hjälm. Femton sekunders instruktion och sen gav vi oss av i galopp genom bushen. Så gick det som det gick också - en ung israelit kastades av i ett buskage och en portugisisk herre rasade av framför benen på sin häst och blev närapå ihjältrampad! David säger: Näfan, tacka vet jag fem och en halv hästar i en MT5:a. Johanna säger: Trevligt men man blev ändå lättad när det var över.

I vilket fall kan jag verkligen rekommendera Indiana Tours. Ta ett snack med den schweiziska tanta Claudine på busstationen i Corumbá!

Kolla bilderna från Pantanal här! »

Bonito betyder vacker

lördag 1 mars, 2008 kl. 22:52

Först och främst ett jättetack till Maria för tipset om att snorkla i Bonito. “Det bästa på resan hittills!”, enligt David.

Lilla sömniga Bonito liknar en vildavästern-håla med sin enda huvudgata. Turismen har bara funnits här i tio år och består så gott som bara av snorkling. Men quelque snorkling! Man flyter med i sötvattensfloder som föds av underjordiska källor vilket gör vattnet kristallklart. Och det är proppat med fiskar och växter - det är som att simma runt i ett väldesignat akvarium. Om den akvarietokiga tolvåriga småmulliga (och pannbandsprydda) versionen av David hade sett mig nu hade han blivit duktigt avundssjuk. Och det var inte utan att den fullvuxna versionen blev sugen på att ta upp den gamla hobbyn igen. Han klockade en hel del klassiska arter men den här gången i vilt tillstånd! Kolla här om du mot förmodan vill se vilka. En gammal pojkdröm har gått i uppfyllelse!

Snorklingen kombinerades oftast med en detour till något annat sevärt. Jag såg en underjordisk klarblå sjö (eller tja, snarare en damm) och ett gigantiskt hål bebott av ett femtiotal par av röda aror. Guiderna var kunniga och skojfriska brassar och typiskt nog drog de en massa roliga sexistiska skämt och liknelser. Vi var även ett skönt gäng gringos på hostelet och speciellt två engelskor - Jill och Hannah - förtjänar lite extra textmassa: Först trodde jag att de bara var ett par bitterfittor men sen antog jag att man kanske blir lite tjurig och krävande av att resa i åtta månader. De verkade ganska bortskämda och posh men de hade en underhållande butter attityd. En dag sa jag att det var fint väder men då replikerade Hannah blixtsnabbt som värsta örebroaren “Yeah. For now”. Och i minibussen suckade de tungt varje gång guiden stannade till för att peka ut apor, toucans, tapirer, spindelbon eller någon rovfågel. Jill kommenterade med “Let me guess. It´s another owl” eller som när vi såg en hjort “We shoot those back in England”.

Men när det snackades om dyra smycken eller vilda fester, då vaknade engelskorna till liv. Hannah berättade t ex om en incident, angående latinosarnas skurkaktighet (något som jag hittills inte sett röken av):
Det hela utspelade sig när de var på karnevalen i Rio. Till skillnad från oss ängsliga svennar hade de släppt loss rejält och framåt småtimmarna kände de att de behövde lite av sydamerikas finest för att orka fortsätta. En australiensare stapplade iväg med en local till en mysig favela för att ordna saken. Där fick han sin gubbe kola men även två pistoler mot huvudet och han tvingades lämna ifrån sig alla värdesaker förutom, konstigt nog, kreditkortet. Detta fick strax sin förklaring.

Polisen plockade honom så snart han klev utanför kåkstaden och krävde en muta för att inte gripa honom för droginnehav. För säkerhets skull planterade de ett extra gram kola på honom. De körde honom till en bankomat och befriade honom på motsvarande 4000 spänn och frågade sen vänligt om han ville ha skjuts nånstans. Snygg symbios mellan tjuv och “polis”!

Ozzien klev tillbaka in på hostelet, daskade två små påsar på borde och sa “I am so done with Rio!”. Han hade minsann fått behålla piggelinet!

Kolla bilderna från Bonito här! »

Davids rastafarian hårhjälm

fredag 29 februari, 2008 kl. 03:46

föreefterSalong Safari meckade ihop den åt David under fyra timmar dagen före mellanlandningen i Sthlm. Den familj och  vänner som jag hann träffa före resan ytomlands blev hyfsat chockade och det är ju alltid kul. Och såklart är det en del folk hittills som vill “smokie smokie, rasta?” eller bara snacka reggae. Men det bästa är nog att att David får ha sitt efterlängtade pannband påkolla pannan!! sig igen. Sist -1986- var ju världen bevisligen inte redo. Den här gången var pannbandet dock Johannas goda idé. Om David inte hade det så skulle han se sådär anatomiskt topptung ut som Daniel Lemma. Ni vet, han göteborgaren vars karriär följt samma elva graders lutning som (hans polare?) Papa Dee och Karl Dyall.

Det är i nuläget dock tveksamt om Davids dreadlocks överlever den hårda tiden här i nya världen. Nästa frisyr måste kanske bli den oprövade stubb med utstående öron a k a vingmuttern.

Fors vid Foz

lördag 23 februari, 2008 kl. 16:35

Efter den biprodukt-relaterade besvikelsen (som inte var så illa egentligen - “beats any day at the office”) åkte jag västerut, till treriksröset mellan Brasilien, Argentina och Paraguay - småstan Foz. Här skulle kisas på 200 av sydamerikas fetaste vattenfall, kort och gott Foz do Iguaçu. En dags vy från den brasilianska sidan och en dag från den argentinska sidan. Fallen var fantastiska. Jag tänker inte ens tråka ut er med att försöka beskriva dem. “Det bästa på resan hittills!”, enligt Johanna. På den brasilianska sidan hann jag även med att besöka sydamerikas största fågelpark. Och den var verkligen jättestor. Och jättebra! Men efter ett par timmar blev t o m David blasé och jag rusade igenom de sista delarna till den hägrande geladon (glass).

Jag bodde på Hostel Bambu, ett oerhört soft ställe med bar och pool och där alla drällde värdesaker som om de var på mammas gata. Å andra sidan var stället inhägnat av betongmurar med elstängsel ovanpå. Brassarna som hade stället pratade flytande engelska. Om det fortsätter vara såhär enkelt att resa i sydamerika så hade jag fått större kulturchock av att åka till Köln.

Kanske på grund av en önskan efter liiite lagom äventyr så gjorde jag resan till den argentinska sidan av fallen med lokaltrafik istället för med någon av de organiserade turerna. Misstag! Sträckan på några mil tog tre timmar och fyra byten, på grund av gränsen. Vissa pretentiösa turister, så kallade “backpackers”,  skulle kalla detta sätt att resa för mer äkta. Och det var det kanske.  Men farligt nära dumsnålt. Det var bara tur att vissa delar av parken var stängd så jag inte missade något som jag annars hade hunnit med. Davanna säger: ät inte pölsa om du har råd med smörgåstårta.

Kolla bilderna här! »