Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/huggse/public_html/davanna/wp-includes/cache.php on line 36

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/huggse/public_html/davanna/wp-includes/query.php on line 21

Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /home/huggse/public_html/davanna/wp-includes/theme.php on line 508
Davannas resa grandisimo 2008

Götlamala

torsdag 5 juni, 2008 kl. 18:45

Inne på min jätteresas sista skälvande tio dagar! Och den första började riktigt jävla tidigt - 03:00 gick minibussen från Flores till mayaruinen Tikal. Så tidigt måste en gammal stenruin spruta fyrverkerier och bjuda på champagne för att imponera. Det gjorde inte Tikal. Och jag blev inte värst imponerad. Däremot var det många roliga djur därute i djunglen: grönnäbbade toucans, en halvtam näsbjörn, gurglande vävarfåglar och akrobatiska spindelapor.

Nästa ställe, Hotelito Perdido (länk), långt upp på Rio Dulce åkte jag till tack vare tips från Agneta. Tacktack för det, det var väldigt mysigt där i djungelbyn. Nybyggd och familjärt driven av ett ungt par - britten Chris och polskan Aska. Hos dem tog jag det rejält lugnt - läste böcker på bryggan, snorklade i floden och knäppte lite gitarr. Chris lärde mig spela Beatles Blackbird. Den låten är dessvärre det enda framsteg jag hunnit göra på guran. Att släpa med sig en sex kilos elgitarr var kanske lite onödigt, det ser till och med David nu. Men han kunde ju ha träffat djävulen på något av de många vägskälen, urskuldar han sig.

Livet ute i djungeln låter kanske puttrigt men det är på många sätt helvetets förmak. Hur värdparet klarar av det fattar jag inte. De bor helt isolerat. De har ingen kyl. De för en ständig kamp mot djungeln och den lika snåriga Guatemalska byråkratin. De jobbar ihop. Men de tjänar inte nog för att ha råd att åka hem till Europa. Inte för att de nånsin kan ta semester, de måste ju underhålla den ständiga strömmen av turister genom deras vardagsum. Svara på samma frågor dag efter dag. I evighet. Heta nätter utan fläkt. Och alltid denna fukt. Böcker sväller upp och möglar. Ens kläder blir aldrig riktigt torra. Det sista märkte jag extra tydligt när jag packade upp i Antiguas underbart svala och torra klimat. Mitt sista stopp på jätteresan.

Från kolonialstan Antigua gjorde jag ett par utflykter - en till ett kaffeplantage, där jag lärde mig skillnaden på arabica och robusta, och en till den aktiva vulkanen Pacaya. Lavaflödet var behagligt befriat från säkerhetsåtgärder och jag kunde gå/klättra så nära att skosulorna smälte! Farligt farligt men festligt festligt.

Nu har jag fått min dos av putslustiga guider för ett tag. Nu åker jag hem! Jag avslutar med några goda råd till blivande latinamerika-resenärer:

  • Ta med fler linnen än t-shirts. It´s hot hot hot.
  • Läs Magnus Lintons reportage-samling Americanos. Den ger massor av insikter om det latinamerikanska samhället.
  • Köp förihelvete inte svindyr TekTowel™. “Ultra-absorberande, snabbtorkande resehandduk i miniformat.” Pah! Snarare “stinkande, skräp-uppsugande trasa av plast som aldrig torkar”.
  • Malariatabletterna Malarone är ingen lek. Davids hals svullnade upp och han fick hög feber. Ta Klorokin istället.
  • Knyt ett snöre mellan din USB-pinne och din handväska. Så glömmer du det inte på ett internetcafé i La Paz.
  • Mp3-spelare som tål bad från brygga är bra att ha.
  • Dyra tyska vandrarkängor behövs inte på inkaleden. Inte om du inte behöver kängor för att gå i trapporna hemma.
  • Det är inga problem att flasha mobil, kamera eller smycken på stan. Att man blir rånad då måste vara en seglivad gammal myt.
  • En nödkassa på US$200 gömd i kläderna är onödigt. Speciellt när du glömmer att plocka ut dem när du lämnar in byxorna på tvätt. (Å andra sidan blev nog indianen som hittade pengarna, motsvarande två månadsinkomster, själaglad.)

Till sist, jag behöver din hjälp! Vad har jag missat för skön populärkultur hemma? Vilka skivor? Filmer? Böcker? Tv-serier? Och YouTube-klipp? Förlovningsmånga tips vill jag ha! Skriv nu genast, inte sen. Tack!

Kolla bilderna från Guatemala här! »

Kolla det sista lasset naturdjur här! »

Davannas belize it or not

lördag 31 maj, 2008 kl. 20:21

Det var sorgligt på riktigt när jag till slut begav mig från paradisets West End. Å andra sidan kunde jag trösta mig med att skulle till Caye Caulker i Belize, en ö som vissa sagt är ännu bättre! En omöjlighet, såklart.

Tvådagarsresan till ön, via tröttsamma boarding-procedurer, speedboats och chicken-bussar, var seg som kåda. “Jag HATAR Belize!!” yttrades ett antal gånger. Men när jag väl var på plats på ön, med en Belikin i näven och en shrimps creol-style i buken så lät jag snarare “Jag älskar Belize!”. Landet är förresten en före detta brittisk koloni. Detta för med sig en enorm fördel jämfört med resten av centralamerika - plötsligt är alla backpackers sköna britter istället för amerikaner. Dessvärre kanske brits av det yngre gardet. Såpass att de gillade att leka “Sanning eller konka” och “Jag har aldrig…” Ajaj.

Great Blue HoleMen men, jag var inte här för att leka lekar utan för att dyka. Och inte vilket dyk som helst utan det världsberömda Great Blue Hole! Davids drömdyk. Det är ett jättehål mitt i korallrevet, bildat när en enorm undervattnisk grotta rasade samman. Tack till “naturvännen” Jacques Costeau som sprängde upp en båtkanal till hålet, genom korallerna(!). Dyket var fantastiskt! Frågan är om det berodde på haj-stimmet, de maffiga stalagtiterna eller kväveberusningen på 40 meters djup.

Jag gjorde fyra dyk till varav två var enastående bra och två var helt värdo. Alla var de minst dubbelt så dyra som dyk på Roatán. Trist. Så jag gjorde ett par heldags snorklingsutflykter istället. Med Raggamuffin Tours, jah jah. Seglingen till Hol Chan bjöd på den bästa snorkling jag nånsin vart med om - nurse sharks, rockor, turtlar, jätte-barracuda, en grotta att dyka igenom, muränor, svarta groupers med mycket mera! Men deras tur till Turneffe-atollen var däremot en katastrof. En och en halv timme i en liten motorbåt i grov sjö, bara för att komma fram till ett uselt korall-”rev”. Och guiden pekade ut självklarheter med ena handen samtidigt som han tjuvfiskade hummer med harpun med den andra. Enda behållningen var “borgmästaren” Milo som bodde ensam på en sandö med iguanor och sandflugor som enda sällskap. Men han hade rum punch!. Han berättade “I went to Belize City once, had to see a doctor. Too much rum”. Vi frågade om han hade nån fru “I used to. Too much rum”, sa han med ett glest leende.

Sen hade jag inte mycket mer på Caye Caulker att göra. Jag avslutade med en omgång full-mitt-på-dan inklusive misslyckade simhopp (till publikens jubel) vid The Drunken Clam. Sen åkte jag vidare.

Kolla bilderna från Belize här! »

Kristallklart bästa stället

torsdag 29 maj, 2008 kl. 20:10

Jag var måttligt imponerad av vad nästa land - Nicaragua - verkade ha att erbjuda. Så jag tog det radikala beslutet att spurta rätt igenom det och snabbt ta mig ut tillbaka till den karibiska kusten. Närmare bestämt till ön Roatán, en av Bay Islands:arna i Honduras.

Roatán hade jag tänkt stanna drygt en vecka men det var så grymt bra att jag blev kvar 17 nätter! Låt mig beskriva paradiset för er (det stavas West End):
När jag vaknat i min träbungalow (tänk stor lekstuga) går jag nedför en trägång genom trädgården som blomstrar av hibiskus och mangoträd. Efter bara 30 meter är jag framme i min “dive-shop” (Native sons) där jag kan bestämma vilka av de tre dyken som jag ska göra idag. Från dykstället är det inte många steg till stranden där dykbåtarna ligger och på vägen går man förbi byns bästa after-dive bar - Sundowners. Den halvmånsformade bukten kantas av en perfekt liten strand där vattnet alltid ligger spegelblankt. Solen går ner i havet rakt utanför. Korallrevet och den gamla ubåten(!) i bukten är perfekta för snorkling. Utanför bukten ligger fantastiska dykställen på rad och dykbåten behöver sällan åka mer än några minuter för att komma fram. Och kanske bäst av allt - ett dyk, inklusive allt, kostar 150 spänn!

Dykguiderna (alla är instruktörer!) var sjukt trevliga, även med dyk-bummarmått mätt. Och bra var de också. Jag gjorde nästan 20 dyk (var) och varenda ett gick till en ny “spot”! Och fiskarna verkar mindre skygga än på andra ställen, antagligen på grund av att West End varit marin park i många år. Till och med infödingarna i West End är sköna snubbar. Speciellt deras kreol-engelska med fraser som “Arright, bra?” och “Fer real, man”.  Enda hotet mot idyllen i West End är att den smittas av resorts-cancern som dessvärre tagit över helt i grannbyn West Bay. “The American way”, suck.

Minnesvärda saker ovanför ytan var poolpartyt med byns alla dykmästare (OC-känsla!) och sjukaste stjärnfallet -  som en vit nödraket som föll sönder i mindre orange-glödande bitar. Jag roade mig också med att hitta på nya slogans till de “assblaster”-starka chilisåserna de har i Karibien. Varför inte “My ass is bleeding to death sauce”? Eller “What´s that on the floor? Oh no, it´s my asshole sauce”. Eller “Sweet Jesus, why am I shitting out of my pee-hole sauce?” 

I det kristallklara (över 30 meter sikt) och trettiogradiga vattnet såg jag löjligt mycket häftiga saker. Mest unikt var nog (och se opp, nu blir det ganska internt dyk-snack) sargasso triggerfish, en jawfish med sina romkorn i munnen, juvenil spotted drumfish, en papegojfisk med en nästan lika stor remora på. Och på natten - fantastiska, självlysande strings-of-pearls (som något ur filmen The Abyss) och otäcka, närgångna bloodworms som exploderade när man matade dem till hjärnkorall! Bäst av allt var nog att jag vid ett flertal tillfällen fick äran att simma genom min östtyska divemasters varma kiss. Den sista dagen gav jag henne 500 spänn i dricks.

Kolla bilderna från Roatán här! »

Kolla de bästa av de 2938 undervattensbilder jag tagit i Karibien! »

Tänkvärda uppmaningar från David

fredag 23 maj, 2008 kl. 23:31

Kanske har du som läser här tänkt på den miljöförstöring vi bidrar till genom vårt resande. Hoppas det. Jag har våndats. Hur kan man göra långa flygresor när man känner till dess bidrag till växthuseffekten? Bara våra flyg tur och retur mellan Europa och Latinamerika motsvarar den ökning av växthuseffekten som ett normalhushåll bidrar med under ett helt år! Skrämmande.

Folk flyger för mycket. Det är för billigt. Det är helt orimligt att medelsvensson har råd att ta familjen till Thailand vartannat år. Det beror mycket på att flygbränsle är obeskattat, vilket är helt ofattbart. Man bör vara glad om man får se Thailand en enda gång i sitt liv, som del av en unik långresa. Allt annat är ohållbart för jordens överlevnad. Världen borde gå samman och smälla på något liknande de 50% i skatt som Sverige lägger på bensin. Det hade gett resultat. Om vi inte slutar flyga som vi gör nu tror jag att vi kommer få se en hel del “intressanta” effekter på jordens klimat under vår livstid. Ett tydligt exempel: vi hade tänkt åka skidor på Chacaltaya i Bolivia men den glaciären, oförändrad i tusentals år, är nu borta sen fem år. Och det är bara början.

combating global warming mapJag önskar att det här fönstret i tiden, där man kan flyga sjukt billigt, stängs snart. Tills dess hoppas jag att alla tar sitt ansvar och klimat-kompenserar sina resor, i synnerhet flyg. Förslagsvis på climatecare.org. Pengarna går till återplantering av träd och dylika projekt. Lonely Planet kompenserar för alla sina medarbetare. Vi har betalat klimatkompensation för den här resan. Det kostade inte mer än knappa tusingen men om alla drar sina strån i bäckar små så. Kan du tänka dig att göra det nästa gång du reser? Kan du påverka ditt företag att klimatkompensera för anställdas resor?

Apropå resursslöseri så har du kanske så smått börjat ta in det faktum att vår jord inte klarar av att fler människor lever enligt västerländskt manér. Om Sydamerika och Kina följer samma industriutveckling och mål som oss är det kört. Nya ideal behövs och du måste hjälpa till att visa vägen. Ett av de enklaste stegen är att äta mindre kött. Nittio (90!) procent av energin i den mat vi ger grisar går åt bara för att de ska upprätthålla sin varmblodiga natur. Tänk på hur många fler munnar som kan mättas om alla åt protein direkt från de grödor vi nu matar köttdjuren med. Nya problem kräver nya lösningar, som flickan sa. Och det finns massor av köttlika produkter för ändamålet - sojaprodukter, Quorn, Tzai, Istället för kyckling, Istället för bacon med flera. Vi måste dra ned på den onödiga lyx det är att äta kött. Men vi äter mer kött än nånsin, vilket är helt bisarrt. Vi behöver inte göra det. “Men det är ju så gott.” Vi har inte råd med sån lättja längre.

Klimatkompensera varje flygresa du gör! Ät mindre kött. Håll tummarna.

Läs mer här:
Klimathotet.net - Boskapsuppfödningen står för 18 procent av växthusgaserna
Stockholms Fria Tidning - Köttkonsumtion är ett förbisett hot mot miljön
Folkets Nyheter - Köttkonsumtion större miljöhot än bilism

Costis Ricis

måndag 19 maj, 2008 kl. 02:29

Efter turtlen bilade vi vidare genom landet till La Fortuna (eller Fortunis på stockholmska). Där ville vi kolla lavan som rinner från vulkanen Arenal men vädret ville annorlunda. Det var kanske lika bra, om jag känner Costa Rica rätt så hade vi antagligen tvingats titta från behörigt avstånd, i en inhägnad på ett annat berg, iförda full säkerhetsmundering inklusive svetsglasögon och flytväst.

Vi fick åtminstone badat en kväll i vulkanens heta aguas calientes. Dagen efter var det tyvärr dags att säga ajö till Maria och Kina. Tack för skjutsen och sällskapet, det var muy bien! Jag njöt av att susa fram i en bil för en gång skull, hoppas ni också njöt av att höra min mp3 pumpa musik på bilstereon. Mina favvos är just nu Old Crow Medicine Show, Familjen, Eric’s trip (tack Larsson!), Dungen och Alasdair Roberts.

Jag tog sikte på Stillahavs-sidan och minsann gick det både smidigt och smärtfritt att ta snåla-backpacker-vägen dit. Fyra oerhört tajmade byten av lokalbuss - 7,5 timmar för 5 dollars! James, en av de inflyttade amerikanska lokala lågliven, attackinformerade mig genast om att de tre kategorier av människor som kommer till Playa del Coco är sexturister, crackpundare och “nature-lovers”. Lyckligtvis faller jag in under den senare kategorin.

Det var ett tag sen jag såg Stilla havets undervattenliv och jag var nyfiken på hur det skiljer sig från karibiska sidan med dess klarblå vatten och fiskmarinerade korallrev. Ganska mycket, som väntat. Kallare, inga koraller, mer strömmar och svårt sämre sikt. Men å andra sidan mer varierat djurliv. På de två dyk jag gjorde såg jag bland annat skorpionfisk, en gul sjöhäst, blåsfiskar, mängder av stingrockor, åtta-armad bläckfisk, vitprickig örnrocka, muränor (juvel, zebra och grön), kunglig ängel(?)fisk, Johannas första sköldpadda och Davids första sargasso-ulk (havsbottens Ernst Günther).

En ganska trist och ofattbar sak (men inte i närheten av mysteriet att många av Davids bästa vänner gillar Guns ‘n Roses men inte bryr sig om Led Zeppelin eller AC/DC eller Jimi Hendrix. Kanske är det samma fenomen som att vissa älskar Moneybrother men tycker att Bruce Springsteen är stelbent gubbrock. Anders musik låter ju exakt som 80-talets Springsteen, med tröttsamma saxofoner och allt! Nåja, ofattbart alltså…) med latinamerika är hur folk bara släpper sitt skräp där de sitter, som om de var dreglande byfånar som inte visste bättre. Även mitt på deras vackra stränder! Jag har svårt att tänka mig att även de välutbildade Ticosarna (Costa Ricaner) missat det här med att plast tar hundratals år att brytas ned. Eller så tycker de att plast i naturen är snyggt? Jag förundrades speciellt över hur en tjock latinofamilj på strandutflykten likt en vulkan spred sina tomma chipspåsar och tomflaskor runt omkring sig. När de såg Johannas glödande blick samlade de faktiskt ihop lite av skräpet i en plastpåse. Sen satte de påsen i en trädklyka och gick hem! Vafan!?! Johanna tog påsen och marscherade förbi dem och slängde den demonstrativt i närmaste soptunna, som det faktiskt finns gott om! Dumskallar.

Kolla de sista bilderna från Costa Rica här! »

Redigt i Costa Rica

tisdag 13 maj, 2008 kl. 03:12

I ingenmansland, på väg in i “Rika Kusten” gav jag mina pass till en Cheech&Chong-snubbe som lovade att fixa oss förbi den långa kön in i landet för tio bucks. Han försvann och tiden gick. Oron började klösa sig uppåt längs ryggraden. Men han kom tillbaka och jag pustade ut. Det vore väl fan om jag råkade ut för något här, i latinamerikas mest uppstyrda land. Det gjorde jag inte heller, det blev inte mer spännande än såhär.

I karibiska kustbyn Cahuita tog jag några Imperial på stans festligaste bar som såklart bara spelade reggae-klassiker. Och då menar jag inte sköna Justin Hinds & The Dominoes, Derrick Morgan eller Lee Perry utan sönderspelade Absolute-reggae-hits med Bob Marley och den jäveln med UB40. Konstigt nog verkade lokalbefolkningen älska det, de jazzade som en röd-grön-gul yrvind. Då slog det mig - det här är PRECIS som Heineken-reklamen (länk ») De till och med drack Heineken! Och jag fick det på bild! Skulle inte förvåna mig om de utstuderade pastisch-reggae-killarna här var prostituerade åt cougars från Jänkeland. Och alla heter de antaligen Dexter St. Jock.

När jag var som mest uppe i att smygfota hela den konstlade härligheten såg David ett bekant blekansikte mitt på dansgolvet -  det var Maria Gustavsson från Floda! Bisarrt sammanträffande! Som sig bör på långresor. Hon var på några veckors semester med sin kompis Kina. I fyllesnackets crescendo bestämde vi att mötas upp dagen efter och kanske till och med slå följe genom Costa Rica. Och så blev det faktiskt!

Först gick vi en slinga i en fantastisk nationalpark där vi såg vrålapor, kapuchinapor och sengångare. Sengångare förresten, alla parker i Costa Rica skryter om dem men vadå liksom!? Jag tror inte jag kan tänka mig ett tristare däggdjur. De är bara snäppet mer sevärda än torkande färg. I parken hann David även med lite illegal protest-snorkling på korallrevet. Egentligen måste man nämligen ha både guide och flytväst för att få snorkla där. Det är såklart bra regler riktade mot korkade amerikaner med de väckte ändå en del associationer till pisstråkiga svenska gråsossar som vill försvåra allt som är roligt. Vad är det för fel på frihet under ansvar?

Efter en stadig frukost bestående av kaffe, juice, gott fullkornsbröd (sällsynt) och löskokt hönsmens äntrade vi tjejernas hyrbil. Den rosa kosan styrdes mot Puerto Viejo, där den byttes mot fyra cyklar för en dygnsutflykt till Manzanillo. Där snorklade vi på eftermiddagen och på natten betalade vi “genom näsan” för att åka och kolla på äggläggande jättesköldpaddor.

Man var tvungen att hyra guide, man fick inte ha några ljusa kläder på sig, ingen myggspray och inte ta kort. Man fick inte ha ficklampa, inte prata för högt och man fick inte dricka öl (vi smög dock i oss några stycken). Sen satt vi på den månskensbelysta kolsvarta vulkansandstranden och gjorde absolut ingenting förutom att åldras tre-fyra timmar. Det finns gott om volontärer här som gör detta varje natt, i typ fem veckor - oerhört imponerande! Lyckligtvis var vårt vak inte förgäves, vi fick minsann se en 1,5 meters padda förlossa ett antal ägg. Det visade sig att hon visst inte alls var så sänslig som man kunde tro. Under den två timmar långa proceduren stod vi 30 turister runt henne på stranden och snick-snackade. Och fyra biologer knyckte äggen ur gropen hon grävt. De till och med mätte något i pruppen på henne utan att hon märkte nåt. Det är nog som jag alltid misstänkt, reptiler är dumma som spån.

Det utdragna värpandet var ärligt talat lite segt så jag började kommentera volontärerna. Johanna sa “Kolla han praktikanten där, han får bara anteckna, inte ens komma i närheten av henne.” David: “Ja, fyfan, det ser ut som ingenjörsjobb, fast tråkigare!” Det visade sig såklart att han var svensk, och jag som stått precis bredvid honom och orerat. Suck, att man aldrig lär sig.

Kolla de första bilderna från Costa Rica här! »

I hetluften i Panama

måndag 5 maj, 2008 kl. 01:18

Panamas valuta är den amerikanska dollarn. Och samtidigt som jag tog mark i landet brakade dess värde genom den 15 år gamla botten på sex kronor per styck. Ståtlig flax har jag.

Panama City luktar bajs och ser ut som skit. Men om en fyra-fem år kommer stan att vara i bättre form, lovade en taxichaffis. Men då är nog dess själ också helt borta. Redan nu ser större delen av stan ut som jänkeland. Det var i vilket fall gött att vara tillbaka i hetluften igen, det var ett tag sen sist. Det var också ett tag sen jag lagade mat, närmare sex veckor faktiskt! Men nu gjorde Johanna en frukost-insats med hostelets gratisa pannkakssmet. Hon hade inte direkt vilat sig i form och brände pannkisen på grund av för varm platta. Som vågen över n:et försökte hon förklara detta för en kanadensare med orden “The plate is too hot” - resans skönaste svengelska hittills (förutom han Olles multipla klavertramp då). Kanadicken blev lite konfunderad.

Även David verkar ha tappat vissa färdigheter, bland annat sina hAXxØr-skillz (och detta trots viss övning under resan). På ett internetcafé skulle señor Bergman plugga in sitt USB-minne men han försökte trycka in det i på/av-knappen på datan! Det enda som sen syntes i den slocknade skärmen var reflektionen av supportkillens flinande feja.

På väg från sketstan Panama City hann jag med en sista fadäs, jag misstog inrikesflygets bagagevikt på 25 för kilo när det var pounds (jävvla jänkare igen!). Alltså typ dubbel övervikt för Davids 23-kilosduffel. Efter några minuters kallsvettande i incheckningen fick jag överviktsavgiften. Bara $25 - puh! Inte som när Enström flög hem från Peking direkt.

Flyget gick till Bocas del Toro, ett skönt ställe i den Karibiska skärgårn. Röster har hörts om att Bocas har börjat se för mycket av “The Gringo trail” och håller på att bli överexploaterat. Men jag har lärt mig att det är de ställena jag gillar bäst. Fortfarande tokbilligt, med inställsamma infödingar som gärna växlar till att öva sin engelska när de inte förstår min spanska. What’s not to like liksom? Om man är genuint intresserad av kultur och dess historia skulle jag tro att man kan få det tillfredsställt på ett café i Bergsjön. Men hur många hobby-antropologer tar sig tid till det, eh? Nä, jag vill studera naturens mest utvecklade ekosystem - korallreven, helst med så lite hassle som möjligt. Johanna skiljer sig i och för sig lite från den här hårda attityden, hon älskar speciellt att kolla in skolorna de har här. Det är kort sagt sextiotal.

På en av Bocas otaliga dykcentran, Starfleet Scuba, tog Johanna dykcert (kun 960 spänn!). With flying colours, det måste sägas. Och hennes intruktör sa faktiskt just det. Hon bubblade runt som en av de vattennära strandapor vi en gång var. Under tiden hetsade David runt på egen hand för att, på de första få timmarna han varit ifrån Johanna på tre månader, iscensätta ett spektakulärt frieri, inklusive förlovningssemester och införskaffande av det som behövdes till ringarna. Men det där är en annan lång historia som jag sparar för muntlig berättelse för de romantiska stackare som vill höra. Och för släkten, som måste lyssna.

Turerna till de bättre stränderna och snorklingsställena gick med billig båttaxi. Det var lite vansklig sjö ibland men som vanligt tror man ju att taxichaffisar vet vad de gör, hur vådligt de än kör. Jag misstog mig dock - vår båt kantrade i de brytande vågorna! Jag tog en annan taxi hem. Kanske står föraren fortfarande kvar på Wizard beach och svär och rycker i startsnöret till sin vattenfyllda utombordare.

Därute på en strand fick jag även bevittna kärlek vid första ögonkastet. Eller kanske var det bara vanlig backpackerkåthet. I vilket fall noterade jag att nutidens “Får jag chans på dig?” heter “Are you on Facebook?”. Apropå sociala förändringar så har jag tänkt på en annan sak vad gäller turistas. Nuförtiden presenterar man sig sällan för varann. Inte förrän man tagit ett par öl zusammen och avklarat de vanliga trista frågorna och om man då känner att det klickar lite så tycker man att det är värt att fråga om namnen. Plötsligt är det något av en bekräftelse att få veta någons namn. Ganska vettigt egentligen. Borde kanske tillämpas mer i arbetslivet också. “Välkomna. Vill ni ha kaffe? Vi kan hälsa efter mötet om det fortfarande känns aktuellt.”

Andra stora uppleveser på Bocas var: passopp-Jorge som var harmynt och sa “oh la la” HELA tiden, mitt festande med ett gäng ozzies på en laglös partyfärja, ett galet åskväder som bombarderade mig med blixtar och den coola snubben i Life Aquatic t-shirt (David skrek: “Best movie ever!!”, Han lufsade förbi och sa: “No doubt.”).

Ohlala, vilket rekordlångt inlägg det blev. Muchas gracias om du läste ända hit. Fortsätt jobba nu! Eller…om du har tid så kanske:

Kolla bilderna från Panama här! »

Cusca till Machu Picchu

onsdag 23 april, 2008 kl. 07:21

Inka Exress - bara namnet på bussen till Cusco borde förvarnat mig om kommersen. Men jag blev ändå chockad av mängden färgglada profitörindianer och deras oändliga ullprodukter på de tre stopp vi gjorde. Högsta kvalitet av ull är “alpacka baby” men på sölig indianengelska så låter “alpacka maybe” likadant. Clevah!

Och väl i Cusco blev jag formligen anstormad av horder av inkastare och uttjatare som vädrade färskt turist-kött. Det märks att de har viss rutin att profitera på oss turistas här. Och turistas finns det gott om eftersom Cusco är utgångspunkten för alla utflykter till Machu Picchu - höjdpunkten på sydamerikaresan för många och en sevärdhet som INGEN hoppar över. Inte heller jag, jag gick till och med den klassiska fyradagars Inkaleden dit. Vandringen bestod av mig, 13 amerikaner (suck, bräkande amerikanska är ju för tröttsamt), 2 guider och 20(!) bärare. Vi hade det bra ordnat för oss - på varje sträcka sprang bärarna förbi oss och fixade mat och boende i förväg! Därmed inte sagt att knatandet var busenkelt för oss gringos. Den värsta dagen klättrade vi från 2800 m till högsta passet på 3850 m och ner igen. OCH upp till näst högsta passet på 3615 m och ner igen! Pust, flåås! Lyckligtvis var jag i betydligt bättre form än de många gamlingar jag passerade på vägen. De hade antagligen gått på myten om att ett par timmars stavgång i veckan gör under för konditionen. Det gör det inte. Nu fick de tyvärr lära sig det den hårda vägen.

Oftast vet inte folk vad som är bäst för dem. Det vet däremot David så han hade anmält även Johanna som vegetarian till den här vandringen. Och hon orkade inte förklara för alla hur det låg till utan spelade istället med. En kul situation uppstod när Amanda råkade lägga en kycklingfilé på Johannas tallrik. Eftersom hon trodde att Johanna blev äcklad frågade hon förskräckt “Are you gonna throw up now?” Men snarare vattnades det i munnen på Johanna som sammanbitet skickade kycklingen vidare till en köttätare.

En riktigt sorglig sak hände på vandringen - två av Davids bästa vänner dog. Hans kängor från lumpen alltså. Helt plötsligt och alldeles oväntat bara sprack båda sulorna och började blöda svarta plastflingor. Snyft snyft, dessa de bästa av skodon, kronans bästa persedlar, alltid med perfekt klimat - precis som Hawai’i. Men efter tolv års trogen tjänst och nästan lika många Roskildefestivaler var det kanske dags. Med hjälp av silvertejp kämpade kängorna ändock tappert genom moln- och regnskog till målet Machu Picchu. Hade det inte varit eldningsförbud där hade de fått nådaskottet och sen en värdig begravning. Nu kanske en indian får försöka laga dem men de blir sig aldrig lika. En skos själ sitter som bekant i sulan. Rest In Peace, kära vänner.

Så, nu har David ordbajsat klart om sina kängor och nu är även Johanna med på det som skrivs. I Machu Picchu (”gamla berget”) beundrade jag äntligen de galet välbyggda stenbyggnaderna från Inkarikets höjdpunkt (nångång på 1500-talet). Men likt en älgtokig tysk i Hagfors lade jag minst lika mycket tid på att beundra de vilda lamorna som drog omkring. Det gjorde tiden för mig knapp att hinna upp på Wayna Picchu (”unga berget”), det som syns i bakgrunden på alla vykort. Men Johanna tog täten och rusade upp oss till den oförglömliga utsikten. Inget för höjdrädda!

Med värkande vader stapplade jag sen runt de sista dagarna i Cusco (och Sydamerika för den delen!) och kollade in lite av varje. Påskmiddag med dansuppvisning, teater i Cirque du Soleil-stil och ett säljsnack med en äkta shaman! Denna spattiga gamla indianhippie, med pliriga ögon, skitigt blonderat hår, tajta pyjamasbyxor och tilltuffsad skinnpaj, använder San Pedro-kaktus och ayhuasca-avkok för att hjälpa människor att hjälpa sig själva. Kanske lite som hur psykologer på 1900-talet tog hjälp av kokain och senare ecstasy i terapiarbetet med sina patienter. Intressant snubbe var det i vilket fall. Men istället för en tripp till högre höjder med shamanen så tog jag flyget vidare till Panamas lågland.

Kolla bilderna från Cusco, Inkaleden och Machu Picchu här! »

På och runt världens högsta kaka

onsdag 16 april, 2008 kl. 19:26

Efter semestern i La Paz begav jag mig till ett sista stopp i Bolivia innan Peru - Copacabana. Javisst, byn har samma namn som stranden i Rio, ingen aning om varför. Ännihoo, stan var som Bolivas Strömstad med strand, paddelbåtar, fiskerestauranger och allt. Konstlad men mysig kort sagt. Men den största anledningen till att alla stoppar här är Isla del Sol - den hyfsat vackra ön mitt i 4000 meter höga Titikakasjön som Inkaindianderna, imbecilla fårskallar som de var, trodde var solens födelseplats. Å andra sidan ska det kanske “tolkas symboliskt” vilket brukar vara den vanliga bortförklaringen som nutida muslimer och kristna har för sina allra heligaste skrifter.

Efter landningen på norra delen av ön, där jag såg en labyrint, ett offeraltare och något som i gravt ayahuasca-påverkat tillstånd eventuellt kanske och bevisligen kan tolkas som en helig puma på en bergvägg så begav jag mig söderöver. Tre timmars kuperad trekking i gassande sol och med tjatiga profitörungar var tvåhundrade meter var la sådääär kul. Tack och lov (o du stora barmhärtiga allvetande Gud som bor i himmelen) för kokabladen och den bedårande utsikten. Och middagsforellen i solnedgången var i sanning Gudomlig.

Efter en natt till i “Copa” tog jag en försenad busstur till andra sidan sjön, till Puno i Peru. Puno var lika vacker som en kuststad i Egypten: gul-disig, dammig och uppbyggd av halvfärdiga tegelhus med knippen av armeringsjärn uppstickande ur den översta (obyggda) “våningen”. Jävvla risigt ställe alltså. Det bekräftades av en billboard som gjorde reklam för en skola. Den hade en sån där mesig reklambild på fyra flinande människor - två tjejer och två killar, en svart, en vit en gul och en röd. Och sen stod det “Solomente intelligentes!!!!!!!” Ja, jag citerade rätt - sju utropstecken! Lockande.

På grund av den försenade bussen trodde jag att jag inte skulle hinna med de berömda bebodda “flytande vassöarna” men en ambitiös profitör i bussen kom till min räddning. Han styrde upp ALLT - hotell i Puno, Islas Flotados-turen (10 min efter incheckning på hotellet) OCH bussbiljett från stan dagen efter. Inklusive alla transfers! Det måste vara så här det känns att åka på svindyr allt-är-organiserat-resa. “Kom hit!” “Lämna bagaget där!” “Följ efter henne!”Titta där!” “Gå dit!” Om inte spännande så very bekvämt.

Vassöarna var lite av en besvikelse. I alla fall för David som hade väntat sig fritt flytande åbäken mitt ute i djupaste delen av Titikakasjön. Istället bestod “öarna” mest av ett tjockt lager vass lagt på en grund vassrugg. Stadiga betongkåkar i bakgrunden till vasshyddorna bekräftade bluffen. Eventuellt stack delar av vasstäcket ut i djupare vatten på något ställe, mer var det inte. “Flytande öar” - pah!

I Puno fick jag även tillfälle att smaka en liten tugga av Hugo, det vill säga marsvin. Det smakade som - jajamän, du gissade det - kyckling.

Kolla bilderna från sjön här! »

Senaste nytt:  Davanna har förlovat sig!!!

fredag 11 april, 2008 kl. 23:17

Davanna förlovad!!!